Glänta på locket till ångestburken ibland - så uppskattar du livet mer!
I min lilla lilla värld av saker, inredning och yta (jo så är det.. ) får man ibland en liten dask i ansiktet. En påminnelse om hur bra man har det. Och en stor skopa ångest att saker och ting när som helst kan förändras. För det gör ju det för andra. Sjukdom drappar, dödsfall och annat vi inte vill tänka på i vår livspusseldominerade vardag. Vi skjuter bort det. Jag vet att vissa människor helt enkelt inte tänker på sånt alls. Och nu menar inte jag att man ska gräva ner sig och låta bli att leva nu för att det kan hända något sen. Men just därför tror jag det är bra att ibland släppa fram den ångesten lite lite grann. Bara så att man verkligen ska fatta hur bra man har det och för att man ska leva NU. För om man skjuter bort allvaret för långt så tror jag att många låter vardagen vinna.
Jag kan inte låta bli att glänta på locket ibland och släppa fram de jobbiga tankarna. Och fy vad ont det kan göra. För mig som förälder är det såklart ångesten att det ska hända mina barn något. Min man. Mina föräldrar. Bara tanken gör att det svider i hela mig.
I förrgår skulle jag gå in och kolla en inställning i min blogg och hamnade på första sidan på Blogg.se. Där såg jag ett inlägg från Agnes. "Nu är slutet nära". En levnadsglad 23 åring som om jag fattar rätt snart fyller 24 har levt med cancer i 4 år. Som ni förstår så kommer det inte gå bra. Men maken till positiv tjej får man leta efter. Bilder på glada vänner, glad familj och ärliga inlägg om sig själv och vad som händer.
Jag är så tacksam för att Agnes har valt att dela detta med resten av världen. För vi behöver vakna upp. Få lite ont i magen. Få gråta lite över den lycka man själv har som kommer att leva ett tag till och vara vaken i det. För som en väninna till mig brukar säga: "Vi har alla ett timglas inom oss. Vi vet bara inte hur fort sanden rinner".
Så tack Agnes för att du delar och om det finns en himmel vet jag att du hamnar där. Du förtjänar så mycket och det är verkligen inte rättvist. Men världen är en bättre plats så länge du får vara kvar.
Nu ska jag pussa mina barns kinder och inse att jag är världens lyckligaste mamma. Varje dag. Och jag hoppas att jag får fortsätta vara det. Under tiden kommer jag att påminna mig själv ibland genom att ta emot det som andra människor väljer att dela med sig av. Av respekt för dem och för att uppskatta livet.
kram
