Tell Your Stories

Satte mig precis ned i en lugn hörna av trädgården. Fåglarna kvittrar. Kaffe. Skönt. Filt om benen. Som en gammal tant :-) Fast gamla tanter bloggar inte så ofta. 

 

Plötsligt är jag omringad av fyra barn:

Wiggo: Får jag bjuda Matteo på en banan. 

Jag: Absolut.

Wilma: Jag och Theodor ska spela memory. Kan du flytta ditt bord så jag kan flytta dit vårt. Får vi ta en festis?

Jag: Gör det. Ta en till Wiggo och Matteo också. 

Matteo: Jag har hittat en pensel.

Wiggo: Jag måste kissa!!!!!

Jag: Gör det då, snabbt, skynda dig! 

Wilma: Vart tog Theodor vägen?

Jag: Jag vet inte... 

Wilma: Ville han inte ha sin banan?

Jag: Jag vet inte......

Wilma: Jag trodde han ville det... 

Jag: mmm

Wiggo (inifrån huset): JAG HAR BAJSAT OCKSÅ!!!!

Jag (reser mig): Är du klar? 

Wiggo: Nä. 

Matteo: Jag blev blöt... Av festisen.

Jag: Det torkar. 

Går in till Wiggo. Efter en stund är vi klara och kommer ut igen. 

Wiggo: Var är Matteo?

Jag: Jag vet inte. Han kanske gick hem. Han spillde. 

Wiggo: Vad spillde han? (väntar inte på svaret)

Wiggo går och spanar bort mot Matteos hem. Skriker från gatan. -Ja, han gick hem mamma. Han gick hem!

Jag: ok

Wiggo: Jag hittade en halv banan på golvet. Vems är det? 

 

Sen följer bråk kring bord, stolar, vem som egentligen druckit mest festis. Skratt kring vem som hittar vad i memory. Wiggo kollar igen vart Matteo tog vägen. Lugnet lägger sig.  Skräpet blev kvar på bordet. 

 

Det blev ett blogginlägg till slut. Inte det jag tänkt men ändå :-)

 

Wiggo: MAMMA KOLLA!!!!

 

kram

 

PS. Jag älskar mina barn så klart över allt annat! Men ibland känner jag mig som en magnet för högljudda och frågavisa barn.