/ inredning /

Om när rastlösheten står i vägen för effektiviteten och att nöja sig. Iallafall för tillfället

 
Ibland känner jag att hela huset är fult, alla andra i familjen är latmaskar, tjatgnatiga och att ingen annan bryr sig att det ser ut som en sophög hemma. Ibland kryper det liksom i hela kroppen av allt jag vill fixa och samtidigt orkar jag inte ta tag i någonting. Var ska man börja liksom? Ibland känns det som mina barn säger "mamma" 500 000 gånger om dagen. Ibland säger J de helt rätta sakerna.
"Älskling, åk iväg ett tag. Sätt dig på ett cafe och läs. Jag tar hand om barnen (+dotterns kompis)."
 
Jag drog som en avlöning. Släppte dottern på fotbollen och satte mig på Viksjös nya fina café med två nyinköpta inredningstidningar och en stor latte. +2 timmar satt jag där. Läste, Instagramade, Facebookade, inspirerades. Väldigt skönt och väldigt rätt.
 
Sen åkte jag hem och spraymålade den där lampan jag köpte på loppis i höstas, röjde upp alla mina kläder som MAGISKT nog ALLTID samlas i en hög på sänggaveln, såg till att mitt skrivbord är möjligt att sitta vid inklusive möjligt att närma sig överhuvudtaget. Det senare krävde en ombyggnation av en koja. Sen åkte jag och köpte en sladd till ovan nämnda lampa. Och en fönsterputsare, ni vet Kärcher. Sen spraymålade jag lampan igen. Och igen. Och om ni ser den, och tycker den ser lite ojämn ut inuti så SKA DET VARA SÅ. Jag ville att det "skulle hända något". Ok?
 
Tyvärr hann jag varken riva väggen i köket, tapetsera om hallen och lägga golv eller riva ner de osannolikt fula tapeterna i trappen. Inte heller målade jag om chiffonjén i hallen på övervåningen eller bytte vatten i akvariet.
 
Så nu är frågan, hur ska jag överleva sportlovet i detta hemska hus? Va? VA?!
 
Nåja, det är bättre imorgon. Och jag har ju snart en ny kökslampa. Ibland får man nöja sig. Ibland. I alla fall för tillfället.
 
Sorry Tess, det där om resan fick vänta :-)
 
kram