Tell Your Stories

Fågelkvitter, soft musik i bakgrunden, huset för mig själv. Det är fredag och jag är ledig. Min dag för att fundera framåt, ägna mig åt mig själv och samla kraft. Det är en oerhörd lyx att få den här möjligheten under en period i livet.

 

Det har jag min förra arbetsplats att tacka för. Det stora amerikanska företaget som jag under många år arbetade för. Där jag upplevde fantastiska saker, lärde mig massor, fick vara med om enastående projekt och där kollegorna är oerhört drivna, har en underbar humor och intelligens. Företaget som jag under många år sakta växte ifrån. Företaget som gav mig chansen att sluta på mina villkor. Snyggt, tryggt och med en bra känsla. Inga brända broar. Men det krävdes att jag var ärlig. Mot mig själv och mot dem.

 

Jag väljer att skriva "växte ifrån" för på så många sätt var det precis som hände. Som i så många relationer runt om i världen växte vi i från varandra. Det som de första åren gav så mycket blev mer och mer något som dränerade mig. Inte för att det var på något sätt ett dåligt företag. Nej, utan för att det inte längre var rätt för mig. Ok, företaget ändrades också på ett sätt som jag inte gillade. Mer och mer processer, mer och mer regler, mindre kreativitet. Tightare tyglar. Jag är inte dummare än att jag inser att det är självklart nödvändigt i större bolag och kanske oundvikligt. Men samtidigt som karriär och i viss mån även pengar blev mindre och mindre viktigt för mig så blev företaget mer och mer business och mindre kreativt. Vi gick åt olika håll helt enkelt.

 

Och arbetsbördan ökade. De korta perioderna av återhämtning som fanns tidigare försvann. Framåt marsch.

 

I början försökte jag hantera det genom att sträva efter balans mellan privatliv och arbete. Endast en kväll i veckan övertid, inga helger. Strikta regler för mig själv för att hinna med hälsan, barn, man och vänner. Självklart gjorde jag undantag i intensiva perioder men det blev inte längre regel att jobba på kvällen när barnen somnat. Det gick ganska bra. Fast det var en period av "detox". Jag läste någonstans att när man har jobbat mycket under lång tid blir man beroende. Man behöver sin "fix". Tankarna på jobbet är svåra att koppla bort, stressen pockar på och man kan liksom inte låta bli att "bara lösa den här lilla grejen" eller "ska bara svara på det här mailet". För att kunna släppa. Sen kommer nästa "jag ska bara" och så sitter man där och jobbar en hel kväll igen. För man kan ju inte bara sitta rakt upp och ner och inte göra något eller hur? Eller kan man det? Det kanske till och med är nödvändigt.

 

Jag ser nu att detta var början till slutet. För man kan inte göra så på det stora amerikanska företaget. Även om ingen säger det högt så kräver arbetsbördan att man arbetar övertid. Mängden av möten under kontorstid gör att man ju måste få saker gjort också. Och hålla sig uppdaterad om vad som händer på företaget kring produkter, tjänster och rutiner. Gå interna utbildningar. Vara "compliant" under alla omständigheter. För företaget har hela världens ögon på sig.

 

Det pågick under flera år. Alldeles för många år kan jag tycka så här i efterhand. Men det är en mognadsprocess. Det måste växa fram. För mig tog det lång tid. Jag är en trygghetsknarkare. Jag har det i generna.

 

Det man inte förstår är att trots att man inte arbetar på kvällarna och man är relativt lugn i det valet, trots att man  inte längre är i behov av "fixen" och trots att det går att koppla bort jobbet när man kommer hem så ligger stressen där i bakgrunden. För man har ju inte 100% koll och man är ett kontrollfreak innerst inne.

 

Det funkar för att man har underbara kollegor. Varma, intelligenta och ödmjuka människor. Omtänksamma. Det funkar för att det finns självklart delar av arbetet som är väldigt härliga och utvecklande. Som ger något. Och det finns toppar. För mig blev dock dalarna djupare och djupare. Tunga att ta sig ur. Det gick alltid att ta sig upp. Tills det inte gick längre. Jag hade blivit en negativ, gnällig människa. Jag bestämde mig för att jag måste sluta. Jag behövde något annat. Något som tar tillvara det jag är bra på:

 

- Vara glad och inspirerande

- Tala inför folk

- Arbeta kreativt i team

- Driva projekt

- Skapa upplevelser

- Träffa folk

- Konsumentmarknadsföring

 

Från att jag sagt det högt tog det 6 månader. Under den tiden valde jag för första gången på 12 år att vara ärlig mot min arbetsgivare, att släppa "foten i kläm, jajjamensan" jargongen. Att säga "det här fungerar inte för mig längre". Att öppna för dialog. Vad är det värsta som kan hända? Att man inte har något jobb. Det kan betyda att man får flytta, byta bil, städa själv. Men vad är viktigt?

 

Och nu sitter jag här. Fågelkvitter, soft musik i bakgrunden, huset för mig själv. Det är fredag och jag är ledig. Resten av veckan går jag en utbildning på Medborgarskolan inom Visual Merchendising. En diplomutbildning inom styling, butiksskyltning och inredning. Jag har så kul på dagarna! Jag skapar hela tiden. 20 års erfarenhet av marknadsföring kompletteras med ett visuellt sätt att kommunicera. Förhoppningsvis kommer jag snart kunna säga att "Jag är inredare/stylist" lika lätt som jag sa "jag vill hoppa av". Det tar säkert 6 månader till. Men jag är inte stressad. Man kan faktiskt hoppa av. Med lite hjälp från omgivningen.

 

Tack Louise Palmstierna, Joakim Gavelin, Joakim Lindeman, Liselotte Isaksson, David Phillips, "Viksjömammorna", Beda Grahn och många andra.

 

Återstå att se vad resultatet blir. Men jag är redan en bättre mamma. Jag har lite kvar till att bli en bra partner och fru. Nytt jobb kommer det bli och stressen kommer att komma tillbaka. Men jag kommer att se till att det är en positiv, kreativ stress. För jag gillar att jobba och jobbar gärna mycket. Däri ligger icke problemet. Det är när det drar ner ens självkänsla och självförtroende det är dags att dra.

 

Det är faktiskt så enkelt men det kräver lite arbete. Så gör som jag, sluta gnälla och börja jobba. Provocerande eller hur? :-)