/
Ord för ord...
Så fort jag kliver ur bilen är de borta. Poff!
En teckningslärare berättade en gång att många som vill rita lider av "skräcken för det vita pappret". Att börja. Att dra första strecket. Jag har den sjukan. För det måste liksom bli bra. På en gång. Jag är otålig. Och lite lat.
Jag hade två femmor när jag tog studenten. Bild och svenska språket. I skolan var det ett enda prov som bara gav glädje. Ingen prestationsångest. Inget nervositet. Bara pirr och förväntan. Uppsatsskrivningen. Underbart. Jag drömmer om att skriva en bok.
Och suget att föreläsa finns där hela tiden. Att påverka och inspirera. Och att stå i rampljuset! Den ska inte förnekas., egotrippen. Illamåendet innan. Den sköna känslan när man märker att man når sin publik. Att
orden man övat flyter och att man är bättre än under genrepet. För nu är det skarpt läge. Den omedelbara belöningen när man är klar. Jag har gjort det många gånger. Genom jobbet.
Att rita ger ett flow som inget annat kan ge. Porträtt gillar jag. Med blyerts och kol. Skuggor och högdagrar. Och att använda det negativa rummet. Men sist jag gav mig hän var 2 år sen. På en utbildning.
Det finns en röd tråd. En gemensam nämnare. Jag vet inte vad jag ska rita. Skriva. Föreläsa om. Så jag börjar aldrig.
I skolan var det enkelt. Man fick ett ämne. Sen skrev jag så pennan glödde. På det stora amerikanska företaget förläste jag ofta. Om produkter, lösningar och event. Givna ämnen. När jag väl ritar så är det för att jag bestämt mig. Allt uppdragsbaserat.
Med givna ramar.
Min egen fantasi måste vara uttorkad som en glömsk ökenvandrare.
Jag hörde en författarinna tipsa om att nyttja mellanrummen under dagarna. Vilka mellanrum undrar jag stilla. Det är mycket som ska in i de få som finns.
"Börja där du är. Ta vad du har. Gör allt du kan." Sa Fredrik Backman i somras.
En annan sa: Skriv bara. Bara skriv. Om du skriver så kommer det.
Så nu börjar jag. Jag tar det jag har. Vi får se vart det leder. Förmodligen längre än jag nått hittills. Ord för ord.
Kram