Tell Your Stories

 

Det senaste året har jag jobbat som... jag aldrig gjort förut höll jag på att säga. Men det stämmer inte för jag hamnar ofta i den situationen, att jobbet liksom äger en. Man springer och springer och är alltid liiiite efter. Nödlösningar, långa dagar och lite lätt panikkänsla i bröstet. Det är jag det. För när jobbet är kul ger det sån energi! Äkta glädje. De korta stunderna av panik är just det, korta. Euforin är större och stunderna av tillfredsställelse är mycket längre. Till de inte längre är det. Tills de bytts ut av ledsenhet och känsla av att man inte duger. Det går jäkligt fort. Man märker det inte riktigt heller. Det smyger sig på och är plötsligt bara där. Som en person som skrämmer skiten ur en genom att hoppa ut ur en garderob. . 

 

Min vår var tuff. Helt hysteriskt bra gick det. Jag nöp mig i armen och ville inte jinxa genom att säga det högt, "det går bra nu". Livsfarligt att säga sånt högt. Alldeles för många jobb för bara mig. 5 stylingar i veckan.. det GÅR inte. Tro mig. Ännu mindre 5 på 3 dagar. Att jobba till 04.00 en morgon i maj för med sig några "note to self" ögonblick. Mat i Rosersberg mitt i natten? Spika upp tavlor måste ske INNAN allt annat vilket blir lite fel ibland. Att lasta bilen när jobbet är klart medför helt klart vissa utmaningar vid den tiden. Det bankar och klonkar en hel del när man kånkar kartonger. Och stegen ska vi inte tala om. Så. Skor av. Tassa. Spänna magen ordentligt så att kontrollen blir maximal. Tro mig, det tar  MYCKET längre tid än "banka-klonka versionen". 

 

Sen kom sommaren och melankolin. Mitt bipolära jag mår inte bra att så långa perioder av hög stress. Baksmällan blir .. besvärlig. Så sommaren hade ett lite grått filter över sig. Jag säger melankoli för det är inte depression på det sättet. Bara, inte kul. Mycket ledsen och på ganska dåligt humör. 

 

Sen kom hösten. Allt drog igång igen. Men jag hann inte hitta gnistan riktigt. Det kändes inte så kul längre. Och då kommer ju skuldkänslorna. Som den där lilla svarta ängeln på axel på figurer i serietidningar. Som käbblar med den vita på andra axeln.  För så får man ju inte känna när man hoppat av det "relativt-välbetalda-kontorsjobbet-i-it-branschen". För att jobba med det man verkligen gillar. För det har inte ens gått ett år. Looser. Tänker man. 

 

Som tur är så kom det en svacka under hösten så antalet jobb sjönk till ca 2-3 jobb i veckan. Perfekt! Vilken inställning va? Att bli glad när jobben blir färre. Stört. Men Ibland händer saker precis när man behöver dem. Där måste jag vara realist och säga att jag hade ju inte haft vettet att backa antalet jobb själv. Jag behövde lite hjälp och det fick jag. 

 

Det jag vill komma fram till efter hela den här långa utläggningen är att jag är i ett mellanrum. Och om jag trycker undan den lilla oron för att jobben ska sina ännu mer så är det underbart att vara i mitt mellanrum. Jag kan tänka igen. Jag hinner fundera framåt. Jag kommer byta lager. Jag har börjat bygga en hemsida. Jag funderar på hur jag ska jobba mer proaktivt. Och jag fixar hemma och umgås med barnen. Det är så härligt att det är december och man kan tända tusentals ljus och ha kulörta kulor i drivor. 

 

Och jag har tid att umgås med vänner. Man glömmer hur viktigt det är. Vänner får en att slappna av (iallafall om man sållat, mer om det i ett framtida blogginlägg) och man kan bolla högt och lågt. Men precis som jag vet att träning ger energi från första dagen men ändå glömmer det när jag tappat träningsrutinen så är även vänner något jag automatiskt nedprioriterar så fort det blir lite mycket. Fel fel fel!

 

Tack Tina och Karin för idag och Martina för igår!! Tack fina Emma för imorgon :-)

 

Jag tänker fortsätta vila i mitt mellanrum, träffa vänner och familj och genom det fortsätta att älska mitt jobb. För det gör jag, det är ju en ynnest att få gör det man tycker är roligt. Man får tänka att det löser sig :-)

 

Hoppas att ni mår bra! 

 

Kram

Mellanrums-Anna

 

PS. Jag beställde stjärnor från Svenskt Tenn att ge bort i present och jag kan verkligen rekommendera dem! Så fina. Inte dyra! :-)